Sista trädet

Nu åker vi hem.
Publicerar vår sista trädbild.
För vår del är det inte det sista Vi-skogsträdet. 
Hoppas att det inte är det för er heller.
För är det något vi lärt oss den här veckan så är det att träd gör skillnad.
En enorm skillnad.
Så plantera mera!
Hälsar
Ola Skinnarmo och Johan Tell

Obama-land

Vi passerar ekvatorn. Ola blir upplivad eftersom han nu varit på såväl Syd- och Nordpolen som här, "mittemellan".
Sedan inser jag att även Fredrik Blomquist, teamets filmfotograf, också varit på jordklotets nordligaste och sydligaste punkt.
Därefter hälsar vi på James Onyango. en äldre man som alldeles nyligen gått med i Vi-skogsprojektet. För trots att hans mark är välskött har hans grödor de senaste åren blivit allt mindre. Utarmning och erodering av jorden är orsaken och han har själv inte lyckats vända de nedåtgående trenden.
Nu har han fått nya kunskaper och frön av Vi-skogen. Träden spirar, komposten växer och det finns hopp om att åter ska få till en bördig mylla istället för den torra, grusiga, steniga mark han idag försöker odla majs och jordnötter på.
En helt annan sak som också kan vara uppmuntrande att tänka på, när man tycker att utvecklingen i Kenya går långsamt och att det är fullständigt hopplöst för de som bor här, är lite otippat den nuvarande amerikanska presidenten.
På väg till James passerade vi - det var en kulle emellan men ändå - byn där Barak Obamas farmor bor. Hon tillhör samma stam som James, nämligen Luo.
Obama har alltså sina rötter här bland dessa kenyanska kullar. Hans farfar tillhörde en engelsmans tjänstefolk och hans pappa var en inte särskilt framgångsrik statstjänsteman.
Det här är förstå inte en klassresa speciellt många kommer att ta. Men likväl, att det inte behöver ta mer än två generationer från en lerhydda i Kenya till Vita huset i USA är en upplyftande tanke. Inte bara för Kenyaner utan faktiskt för oss alla.
Johan

Cykeltaxin

Hem till hotellet tar jag en cykeltaxi, vilket också var första gången i mitt liv.
Svart man som kämpar i uppförsbacke med en något överviktig vit man på pakethållaren kändes inte heller bra till en början.
Men den här killen behöver förstås också pengar och jobbar man med klimatfrågor är förstås en cykeltaxi att föredra framför olika motordrivna alternativ.
När vi kom fram till hotellet ville han ha två kronor för besväret.
Det fick han.
Plus tre kronor i dricks.
Johan

Denna fattigdom

Att vara fattig är att sakna varje form av marginal.
Det behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut.
Ändå, när man möter absolut fattigdom, slår det en likväl som en nyhet.
Lukas hade egentligen tagit sig upp ur den djupaste fattigdomen. Redan för åtta år sedan var hans familj engagerad i Vi-skogsprojektet. De planterade träd mellan sina bananer och rader av majs. De fick ihop tillräckligt med pengar så att Lukas kunde fortsätta studera. Han reste iväg, bodde på internat och utbildade sig till lärare.
Men när han kom hem hade även Kenya drabbats av den ekonomiska krisen. Inga lärarjobb fanns att få. Man ersatte bara de lärare som pensionerades även om årskullarna hela tiden växer.
Då kom regnet. Med regnet kom översvämningen. Stora delar av bananplantorna stod i djupt vatten och dog. All majs dränktes och dog. Lukas och hans familj förlorade sjuttiofem procent av sin skörd.
När vi möter Lukas har han tagit paus i jobbet som daglönare på ett husbygge. Ett arbete som ger honom femton kronor om dagen.
Min familj, säger Lukas, har tagit ett steg bakåt i utvecklingen. Vi är nu tillbaka till att arbeta för att få mat på bordet. Innan gav vår farm ett överskott. Idag föder den inte ens oss. Blir det ännu värre är jag tvungen att ge mig av för att samla ved som vi kan göra träkol av för att sälja.
Långsiktigt är det förstås helt idiotiskt. Att tjuvfälla träd för att tillverka kol är ju roten till det onda som Lukas och hans familj upplever. Men det säger vi förstås inte. Det behövs inte heller.
Lukas vet.
Men Lukas har också en tremånaders dotter som behöver mat. Mat som i dagsläget måste köpas.
Sedan visar Lukas upp familjens lerhydda med grästak. Den är avdelat i ett sov- och ett besöksrum med hjälp av ett tygskynke.
I en hörna av besöksrummet står en griffeltavla.
Jag köpte den, säger Lukas, för jag hoppas kunna få några privatelever.
Privatelever, undrar jag i mitt stilla sinne? Här?
Med det säger jag inte heller.
Johan

Skoputsaren

För första gången i mitt liv har jag låtit en skoputsare blanka mina dojor.
Har alltid tyckt att det är en förnedrande sysselsättning jag inte velat stödja.
Vilket förstås är en aning dumt tänkt.
Det var en ganska trevlig upplevelse. Jag satt där i gathörnet och glodde på alla som gick, cyklade, bilade eller puttrade förbi i tuk-tuk. Ett fascinerade myller.
När skoputsaren var klar ville han ha motsvarande fyra kronor i betalning.
Det fick han.
Johan

Ravinen

Ola står i en grop. En stor grop. Kanske sex meter djup och tjugo meter i diameter. Han förbereder sig för att göra ett inslag till filmen.
För tre dagar sedan fanns inte gropen.
Det är svårt att begripa.
För om jag höjer blicken ser jag ett grönskande landskap. Fattigt, ja visst, men vi befinner oss verkligen inte i en öken. Och på kullarna i fjärran skulle man kunna tänka sig att äga en lite sommarstuga.
Men gropen Ola står i är en del i en ravin. En ravin som för första gången klöv jorden här för ett bra tag sedan. Ingen verkar veta riktigt hur länge sedan, kanske för fyrtio år sedan, kanske femtio.
Orsakerna var flera.
På kullarna hade man avverkat alltför många träd.
Här på slätten hade man låtit djur beta för mycket av markvegetationen.
Dessutom hade man valt alltför ensidiga grödor i jordbruket. Grödor som inte band jorden.
Varje gång det regnade forsade allt mer vatten nerför sluttningarna, fram över de nedbetade ängarna och de dåligt skyddade åkrarna. Till slut fanns inte länge tillräckligt med bromsande vegetation, störfloden vann, gjorde gyttja av allt som sedan spolades bort. Ut i Victoriasjön försvann matjorden och vill man vara drastisk fortsatte den därefter ner i Nilen och ut i Medelhavet.
För varje år växer ravinen kanske tjugo tjugofem meter.
Det är deprimerande.
Värst är att såväl Bo Lager som Henrik Brundin, vilka båda arbetar med Vi-skogen, verkar vara lika nedslagna som jag och Ola.
Problemet här är inte direkt okänt. Alla vet om det från småbonden över alla hjälporganisationer, inklusive Vi-skogen, upp till den Kenyanska regeringen och Världsbanken.
Ändå stoppas denna erosion inte.
Skicka ut tusen personer, säger Bo, och låt dem plantera träd upp mot kullarna. Det är inte omöjligt. Det är inte mer än tio kilometer dit.
Frustrationen hos oss alla dämpas något när vi förevisas ett av Vi-skogens trädplanteringsprojekt med syfte att hejda att en nyss bildad ravin sprider sig. Det finns träd som tål att planteras i en ravin och som hinner bli starka nog så att de kan stå emot nästa störtflod. Då bromsas en del av jorden som följer med det framforsande vattnet, stannar kvar och bygger sakta men säkert upp jordnivån igen.
Man kan komma tillbaka efter tio år, säger Bo, så är marken helt plan igen. Men då måste träd planteras.
Jag tittar ner på Ola igen. Han tittar in i kameran och säger, ravinen ni ser här runt omkring mig fanns inte för tre dagar sedan.
Dessutom är det ännu värre på andra håll i Kenya. I dagens Daily Nation summeras den senaste tidens störtfloder och jordskred: 90 döda människor, 2 604 döda husdjur, 533 acres förstörd åkermark, 36 raserade broar och åtskilliga bortsköljda vägar.
Det behövs onekligen fler träd.
Johan

Dagens baby

Gårdagens sötaste baby var Davin, Laban och Doreens fyra månader gamla dotter.
Ola återkom ett flertal gånger till Davin. Dels för att var en ovanligt söt baby, dels för att Olas son Max är lika gammal.
Exakt lika gammal men dubbelt så stor.
Hade jag lagt Max bredvid Davin hade han ju framstått som ett monster, sa Ola.
Johan

Trädläraren

Elijah står under ett ståtligt mangoträd och håller en lektion i agroforestry. Vi kommer lite sent så några i klassen har varit tvungna att gå. Jag vet inte riktigt vad han pratar om eftersom han använder swahili men av de engelska texterna på blocken bakom honom förstår jag att dagens lektion handlar om att starta egna små plantskolor. Alltså om konsten att driva upp tillräckligt med trädplantor som inte bara täcker det egna behov utan även ger ett överskott som går att sälja på marknaden.
Av blocket ser jag att de ännu inte pratat om hiv/aids, mikrofinansiering och olika träd olika näringsvärden.
Eleverna, varav några nått en anmärkningsvärd ålder, tycks vara med på noterna. De hummar ideligen på ett uppmuntrande sätt, dessutom sjunger de då och då små stumpar. Ett stycke handlar om att de aldrig ska sluta kämpa medan nästa berättar om en trött mamma som inte hann ta sin middagslur.
Efter varje sånginsats, som inte är längre än en minut, är gruppen upplivad en god stund varefter en ny sång krävs.
Kanske något för svenska förhållande. Efter tio power-point-bilder med diagram och staplar behöver alla en liten sång som om en uteblivet tupplur.
Johan

Kvinnan med medaljen

Sophia är en ovanlig trädplanterare i det att hon är en pensionerad sjuksköterska.
Det var först som nybliven pensionär vid 55 års ålder som hon kom i kontakt med Vi-skogen och insåg att det gick att göra ganska mycket med den mark på tre acre som hon ägde.
Innan jag mötte Vi-skogen, säger Sophia, var min mark som en öken. Hon låter precis som en nyfrälst vilket i det här fallet känns helt ok.
Så visar Sophia runt, pekar på träd planterade längs gränsen till hennes mark, träd planterade runt hela bananodlingen, träd mellan raderna i grönsakslandet, liksom grönsaker mellan bananerna. Dessutom har hon låtit gräva tvärsgående diken som även fungerar som bevattningskanaler och bortleder av regnvatten som efter gårdagens skyfall. En utmärkt åtgärd för att förhindra att jorden sköljs bort på denna branta odling.
Därefter ursäktar sig Sophia och går och hämtar ett fotografi. När man tittar noga ser man Sophia mellan några betydligt större män med helt annan pondus.
Jag fick medalj av presidenten, säger Sophia och skiner upp i ett osedvanligt vackert leende.
Efter att ha gratulerat henne och prisat hennes bananplantage ställer jag en fråga. Sophia, är det inte underligt att bananerna jag i morse köpte på marknaden i Kisumu är importerade från Uganda.
Hon tittar på mig, ler och skakar på huvudet.
Johan

Lite fotboll

Kenyanen Macdonald Maringa lyckades, till skillnad från Zlatan, vinna Champions leage - visserligen på bänken men ändå.
Idag skriver The Standard att Maringas bror, Victor Mugabe, är på väg till Chelsea.
I Kisumu är man skeptisk till detta ryckte - men alla minns Thomas Brolin från VM 1994.
Johan

Energispande spis

Tillbaka hos mönsterbonden Laban som visar sig vara bra på mer än att plantera träd. Dels lär han andra småbönder hur Vi-skogens koncept kan höja en familjs levnadsstandard, dels har han startat ett kooperativ för traktens mangoodlare. Här hoppas Laban att flygplatsen som byggs närheten ska möjliggöra export.
Labans fru Doreen arbetat förutom med allt som landsbygdens kenyanska kvinnor sliter med även med i en grupp kvinnor som sysslar med mikrokrediter. Dessutom tillvekar hon energispande spisar.
Doreen demonstrerar hur man knådar leran smidig, klär metallformen, skär en öppning för veden och bränner spisen o den lilla ugnen bakom bananplantorna.
Man sparar 80% av veden säger Doreen med ett litet men stolt leende.
Johan

Regnet kom

Uppe bland kullarna, hemma hos Laban och hans familj, kom skyfallet.
Kothbiro, hörde jag Laban säga, varefter han gick för att hämta sin ko.
Kothbiro, undrade jag, vad betyder det?
Regnet kommer, sa Laban.
Jag har en sång i min iPhone, berättade jag, som heter kothbiro.
Varefter jag spelade upp Ayuba Ogabas fantastiska sång.
"Kothbiro, ke luru do ketaa-lha", regnet kommer, ta in korna.
Laban tog in kon, regnet kom och nu sitter vi i lerhuset med skyfallet smattrande på plåttaket.
Johan
Lyssna på Ayub Ogaba här:
www.youtube.com/watch?v=5RxI6LoyxZ0

Kvinnan med solceller

Mary har också ett mycket diversifierat jordbruk. Majs och sisal, apelsiner och bananer, passionsfrukt och den kålliknande kalis. Dessutom fiskodling och bikupor, getter och kor.
Det senaste Mary köpt för överskottet är en liten solcellsanläggning. Sedan en månad tillbaka har den lilla gården radio, teve och barnen läser läxor i skenet av lågenergilampor. Vid högtidliga tillfällen hängs en lampa i jakarandaträdet på gårdsplanen varunder man samlas i en ring för att äta middag.
Johan

Tältlägret

Vi besöker ett tältläger vid Kolagi småskola. Människor som tvingats fly undan floden Sondu-miru som svämmat över.
Efter alldeles för lång torka kom det alldeles för mycket regn under alldeles för lång tid.
Lerhus förstördes.
Boskap dog.
Åttahundra personer bor nu här med ökad risk för malaria och kolera.
Om fler hade varit med i Vi-projektet och om Vi-skogen funnits i området längre än ett år hade skadorna blivit mindre.
Ingen här minns att det regnat så här mycket någonsin.
Johan

Stark kvinna

Gårdagen hjälte var utan tvekan Fatina.
När hon blöd in oss i sitt enkla hem, ställde sig i ena hörnet, letade efter de rätta engelska orden och började berätta om sin situation blev det alldeles tyst i rummet.
Hon är fjärde frun till en äldre man som numera satt i rullstol.
Hon har sex barn.
Hon är hivsmittad.
På grund av sin sjukdom sågs hon numera som ett slags paria av resten av sin familj. Alltså man, fru nummer ett, två och tre samt deras 21 barn.
Hon går fyra timmar fram och tillbaka varje dag till närmaste by för att arbeta som volontär för att sprida informationen om hiv och aids.
"Jag tycker det är skönt att komma hemifrån", sa Fatina, "det är svårt att klara hela dagar hemma när resten av familjen inte vill veta av mig."
Fatina var den ende i familjen som nappat på Vi-skogens erbjudande om hjälp när organisationens representant kom förbi för några år sedan. Resultatet var idag mycket tydligt. Var och en av fruarna hade två acre att odla på. Fatinas mark grönskade av olika träd, bananer, papaja och majs. De andra fruarnas marker verkade mer eller mindre övergivna. För att inte tala om den mark som tillhörde den förlamade mannen.
Fatina får gratis bromsmediciner av staten men för att dessa ska fungera fullt ut måste hon själv vara i någorlunda bra form. Inkomsten från den satsning hon gjort med hjälp av Vi-skogen gör att hon kan äta tillräckligt näringsrik mat och att hon har råd att "ta ledigt" från hemmet för att ta sig in till byn där sjukhuset finns.
Ola gick hela gårdagskvällen om mumlade om att han kanske skulle köpa Fatina en cykel, men han visste inte om det var en bra idé. Det visste ingen av oss andra heller. Fast vi var alla överens om att vi träffat en enormt stark kvinna som gjorde det absolut bästa av en mycket besvärlig situation.
Johan

Flitig man

Caleb var gårdagens positiva överrasknings på det viset att man begrep att det man sedan länge trott på, alltså Vi-skogen, gav resultat så mycket fortare än man hade anat.
Vi fick se Calebs grannes mark. Två sorters träd, lite majs och ja, det var väl i stort sätt allt.
Caleb själv hade numera 13 sorters träd, några kor, några höns, majs, ananas, tillverkning av papajavin, försäljning av pudding gjord på ananas, papaja och avocado, försäljning av ympade papajaplantor och säkert en hel del till som jag inte hann skriva upp.
Det otroliga var att Calebs mark hade sett ut som grannens för bara 14 månader sedan. På lite drygt ett år hade Caleb, och hans fru inte minst, med hjälp av Vi-skogen råd och trädplanteringshjälp kunnat ge sin familj:
• ett nytt hus
• en cykel
• en radio
• långt mer näringsriktig mat
• nya möbler
och dessutom kunnat sätta sina barn i en mycket bättre, privat skola.
Med andra ord: detta är den nytta  en handfull svenska tjugolappar kan göra.
Att sedan Caleb fick lite skäll från Henrik Brundin, Vi-skogens Sverigechef eftersom han även planterat eukalyptus. Henrik menade att eukalyptus behövde alldeles för mycket vatten och att trädet dessutom inte var bra för marken. Caleb sa ingenting om kritiken men ville förmodligen ha in lite snabba cash, vilket man kan få med eukalyptusodling eftersom träden kan fällas efter bara ett par år för att användas vid byggen.
Johan