Agroforestry innebär långsiktig planering

Att planera ett agroforestry-system är inte den enklaste saken i världen. Många faktorer spelar in och påverkar varandra och de olika delarna kan kombineras i oändlighet.

Jag följde för ett par veckor sedan med en fältrådgivare när han höll en workshop på gårdsplanering med en bondegrupp här i närheten av Kisumu. Det var en interaktiv och kreativ process där bönderna dels fick utbildning i vad som är viktigt att tänka på när man planerar för agroforestry på sin gård, och dels fick börja skissa på hur deras gårdar såg ut nu och sedan diskutera vad som skulle kunna implementeras (bilder nedan).

När det gäller agroforestry finns det aldrig en universell lösning att tillämpa, varje system måste skräddarsys efter de givna förutsättningar som finns på gården och efter de behov den familj som bor där har. Detta är en väldigt viktig princip i Vi-skogens arbete.

Att ha råd att betala barnens skolavgifter är många bönders önskemål.

I alla situationer står böndernas egna behov, drömmar och önskemål i centrum, och Vi-skogen försöker ge dem råd kring hur de bäst kan uppnå detta genom agroforestry. Ofta handlar det om ökad inkomst; en säkerhet för hushållet, en möjlighet att skicka barnen till högre utbildning, en chans att investera i något större.

All rådgivning är just ”rådgivning”, och inga order som bönderna måste följa. Besluten om vad som ska göras är i slutändan alltid bondens egna. Detta gör att bönderna känner ett större ägandeskap för de nya lösningarna och chansen är större att de får arbetet gjort och faktiskt genomför det arbete som krävs.

För att ställa om till agroforestry och hållbara jordbruksmetoder kan vara en intensiv process. Det krävs utbildning, observation, planering och framför allt arbete. Särskilt om stora förändringar ska genomföras, som till exempel terrassera en hel sluttning eller bygga en biogasanläggning på gården. Därför är det av stor vikt att bönderna går hela vägen med sin plan och inte ger upp i början. Det tar också en viss tid innan vinsterna med agroforestry börjar betala av sig – träd växer inte upp över en natt – så det är viktigt att arbeta långsiktigt och motivera bönder att fortsätta och inte falla tillbaka i gamla mönster.

Det tar lite tid för träd att växa upp och ge vinster
i form av ved, foder, timmer etc. Det gäller att vara
tålmodig och tänka långsiktigt.

Agroforestry är en kunskaps-intensiv form av jordbruk som kräver en hel del arbete till en början. Men när systemet väl är etablerat och fungerar kräver det ofta mindre arbete och underhåll än konventionellt småskaligt jordbruk. Poängen med att lägga tid och energi i början åt att designa detta system är just att hitta de förstärkande samband och synergieffekter som gör att gården blir mer av ett eget kretslopp. 


Med tiden ger systemet vinster i form av ökad avkastning och produktivitet, ökad diversitet av näringskällor och inkomstkällor, minskad arbetsbörda för bönderna, ökad resiliens (motståndskraft) mot svåra väderförhållanden och klimatförändringar, samt en förbättrad närmiljö i form av bättre jordkvalitet, mindre erosion och ökad biodiversitet.


Text & foto: Hannes Kjörnsberg

I naturens medicinskåp

Penina och Cassianus visar stolt upp sitt första planterade träd, ett Moringa.

Visste ni att ett träd kan motverka över 300 olika sjukdomar?

I torsdags var vi ute på tur med fältrådgivaren Martin och fick lära oss en massa om medicinska egenskaper hos olika agroforestryträd. Det var en helt ny värld som öppnades framför oss när Martin oavbrutet berättade om alla möjliga sorters sjukdomar som gick att bota eller lindra med hjälp av olika växter och träd.

Vi hälsade först på paret Ogolla, hustru Penina och make Cassianus. De har samarbetat med Vi-skogen sedan 2007 och sedan dess planterat massvis av olika träd och växter med olika medicinska och näringsnyttiga fördelar. Några exempel är guava, gul passionsfrukt, annonaäpple (cherimoya), citronträd, papaya, tamarind, vit sapote, neem och eucalyptus.

Guava ger inte bara god frukt, bladen kan användas som antiseptiskt medel
 och lindra diarré.

- Idag kan vi själva läka sår och bota sjukdomar som vi inte kunde förut, som diabetes högt blodtryck, malaria, diarré och infektioner, förklarar Penina Ogolla.


Vinnaren i kategorin ”mest populära träd” var helt klart Moringa. Detta finlemmade träd med sina späda små blad är verksamt mot över 300 sjukdomar. En anledning att Moringa verkar såpass läkande tror Martin beror på dess höga näringsinnehåll. 

- De flesta sjukdomar här beror på felaktig kost och otillräcklig näring, berättar Martin. 

Moringa kallas ofta för "Bondens apotek" tack vare dess medicinska egenskaper.

De näringsrika bladen kan ätas av såväl människor som boskap. Torkade innehåller de bl a 10 gånger mer vitamin A än morötter, 25 gånger mer järn än spenat, samt 17 gånger mer kalcium än mjölk. Kvistarna kan användas till tandborstning och med rötterna kan man lindra astma. Det går till och med att rena vatten med hjälp av fröna från trädet. Det är ett riktigt agroforestryträd, just tack vare dess mångfunktionalitet.

Torkade Moringablad utgör ett näringsrikt
kosttillskott för både boskap och människor!

Moringafrön kan användas till att rena vatten. En matsked krossade frön
blandas i ett glas vatten och får stanna ett tag. Späd sedan detta vatten med
10 liter nytt vatten och låt stanna än en gång. Det dödar 98,9 % av alla bakterier.

Vi besökte även Bernard Okech som har utövat agroforestry ända sedan 2004. Även han drar nytta av trädens medicinska egenskaper. 

- Om man kombinerar Neem Indica med Croton Megalocarpus kan man motverka malaria, och Melia Volkensii tillsammans med cypress och elefantgräs botar mässling, berättar Bernard.

Bernard Okech i sitt cassava-fält där han har planterat Sesbania-träd för att
förbättra jordkvaliteten.

Bernard och hans stora familj med 13 barn har haft stor nytta av agroforestrymetoderna de har lärt sig av Vi-skogen. Med smartare utnyttjande av marken får de ut mer mat nu än de fick förut, och de har en mer diversifierad kost med många olika näringskällor. Detta har haft positiv inverkan på alla på gården, och särskilt på barnen som nu mår bättre fysiskt och dessutom kan gå i skolan tack vare den extra inkomst som produktionen för med sig. 

En spännande, taggig tomat kan utgöra en del
i en diversifierad kost med högre näringsinnehåll.

Text & foto: Hannes Kjörnsberg

Filmprojekt om kvinnor och agroforestry

Vi i Kenyagruppen har ännu ett filmprojekt på gång. Vi vill dokumentera kvinnor som jobbar med agroforestry och utmaningar med bland annat klimatförändringar. Vi har varit ute på två olika fältbesök och filmat och intervjuat dels tre kvinnliga jordbrukare och en kille ur fältpersonalen. Det senaste fältbesöket gjorde vi hos systrarna Victoria och Mary. Jag imponeras verkligen av hur avslappnade och proffsiga folk är, när man kommer med en stor fet kamera och ska filma. Hade det varit i Sverige hade folk nog varit betydligt nervösare och flackat med blicken, men de tycktes kunna koppla bort helt att vi hade kameran uppställd.  

Området är hårt drabbat under torrperioden och många saknar tillräckligt med mat att äta. Victoria och Mary berättade att ett stort problem är att de inte har något system för konstbevattning, hade de haft det hade de kunnat  förlänga odlingssäsongen. 

Bönor är bra torrperiodsmat, de klarar sig även utan så mycket vatten.

Genom samarbetet med Vi-skogen har de lärt sig odlingsmetoder som ger de större skördar och de är självförsörjande vad gäller ved. Jorderosionen har minskat, dels genom att de planterat träd och dels genom att de har lärt sig hur man gräver små terrasser som stoppar de stora vattenmassor som uppkommer under regnperioden.

Victoria

Mary

En sak som slår en när man pratar med många kvinnor är att de är väldigt engagerade och ivriga att ta till sig och använda den kunskap som förmedlas genom Vi-skogens arbete. Victoria hade en stor ravin på sin gård som uppkommit på grund av erosion från de häftiga vattenmassor som uppkommer under regnperioden. Men genom att plantera träd i botten på ravinen kunde hon hindra vattenmassorna från att erodera ytterligare. Hon hade försökt gräva så att sidorna av ravinen inte var så branta längre och kunde tack vare det odla olika grödor där. 

Här har Victoria planterat tråd nere i bäckravinen

Dock berättade systrarna att många kvinnor har svårt att få med sig männen i arbetet. Det är fler kvinnor än män som är medlemmar i bondegrupperna som Vi-skogen startat upp i området, och männen vet därför inte så mycket om vad det handlar om.  Det här kan leda till problem, eftersom männen oftast är de som äger och bestämmer över marken.  Mannen måste godkänna alla förändringar som hans fru föreslår innan hon kan sätta igång med något. 

En gruppbild med Hannes, Mary, vår tolk Millicent, jag, Ida, Victorias man och Victoria

/Anna

Vi-skogen SKOGEN – back to the roots…

På min dopdag den 16 september 1984 fick jag en fin present av min morbror med familj. De hade planterat 25 träd i West Pokot, Kenya till mig – 25 träd i Vi-skogen! På den tiden, då Vi-skogen precis hade startat (1983 till 1986) planterade man träd mitt ute i något som näst intill kunde benämnas som en öken.

Nu, nästan 28 år senare har jag varit där!

Vi åkte dit tillsammans med mannen som planterade träden och har varit med i Vi-skogen från allra första början; William Libusi.

Det hela började med en lång, dammig, skumpig bilresa längs en väg som såg ut att aldrig ta slut (William berättade för övrigt att man tydligen ska kunna fortsätta längs just den vägen ända till Kairo!) Det var svårt att föreställa sig att någon skulle komma på iden att börja plantera en skog här. Medan vi åkte förbi torra buskar, brunröd jord och någon enstaka grupp med getter satt jag och funderade på hur jag hade reagerat om någon bett mig att börja arbeta med trädplantering här.  William var skeptisk, han trodde inte att det skulle gå…

Tillslut är vi framme.

Plötsligt börjar ett grönare stråk torna upp sig framför oss och innan vi vet ordet av så kör vi in i en skog! En riktig skog, med höga träd! Det är svalt och skönt inne i skuggan under de gröna trädkronorna som tornar upp sig mot himlen. Det känns som att ha klivit in i en annan värld. Det är ett helt annat lugn inne i skogen. Fjärilar flyger omkring runt oss och luften är lättare att andas. William visar färska märken på några av träden och berättar att det är elefanter som har skrapat av barken. Det rinner en flod intill skogen och på flodbädden på andra sidan vägen ser vi några babianer. Det känns som att det alltid stått en skog här – att det är så här det ska vara. Det märks att Wiliam är stolt över att ha varit med och skapat den här oasen mitt i detta torra område.

Hannes i Vi-Skogen (foto: Ida Svartholm)

Jag och William (foto: Hannes Kjörnsberg)

Från och med -86 jobbar Vi-skogen tillsammans med människorna istället, och nu fokuserar man helt på agroforestry (som är ett jordbrukssystem där grödor, djur och träd integreras för att få en bättre avkastning.) Alla bönder får själva plantera träden på sina gårdar. Som William uttryckte sig; för att motverka en öken, måste inte jobba mitt i den – man kan göra mer nytta på sidan om!

Att Vi-skogen (eller Vi Agroforestry som programmet heter här i Afrika) arbetar tillsammans med människorna här är precis vad som gör att organisationen har lyckats så bra och har kunnat hjälpa så många. Samtidigt ska man inte glömma hur det hela började och jag är otroligt tacksam över att jag nu har fått möjligheten att få uppleva Skogen med mina egna sinnen.

Det känns bra att veta att mina 25 träd står där någonstans i skogen och var med och bidrog till en start på någonting stort! 


/Ida

Vi-skogen till höger! (foto: Ida Svartholm)

Alla barn ska med! (Eller: En blind, en döv och två muzungus)

Ni som följer bloggen vet att Vi-skogen jobbar med skolbarn i ett projekt som heter ”Farmers of the future”. Det är något som alla grupper har bloggat om tidigare, och här kommer ännu ett inlägg om skolbarn!

Jag och Anna var i fredags med runt till fyra olika skolor i närheten av Kitale. Vi hade blivit medbjudna av Juliet, en färgstark kvinna som ansvarar för ”Farmers of the future” på Kitalekontoret och dagens uppdrag var att ”värva” nya skolor att jobba med. Fältpersonalen som jobbade i området hade förberett en liten lista med de skolor som hade minst resurser och var prioriterade för att börja arbeta tillsammans med.

När vår vita jeep kom inrullande på en av skolgårdarna blev det ett otroligt liv – det är inte vanligt att det kommer besökare till skolan, och ofta första gången det kommer två vitingar. 

Vårt lilla sällskap blev visade in till rektorn för skolan, efter att vi hälsat på alla lärare, och vi kunde i lugn och ro förklara vårt ärende. Allt är väldigt mycket mer formellt och artigt här än vad man är van vid hemifrån Sverige. Det är väldigt viktigt att alla presenterar sig och överallt får man skriva in sitt namn i gästböcker.

Rektorerna lyssnade noga på beskrivningen av projektet och frågade frågor om vad det skulle innebära. Någon var orolig för att skolans tomt var för liten för att kunna rymma några träd, andra undrade vad som skulle krävas av dem och ännu någon annan undrade om de kunde få hjälp att göra någonting åt den lilla förorenade sjö som låg intill deras skola. Vi-skogens personal svarade sakligt på alla frågor och förklarade att om skolan accepterade erbjudandet och tackade ja till samarbetet så ska man ordna ett möte där lärare och föräldrar samlas för att prata om vilka saker som bör prioriteras på just deras skola. Det var en lyckad dag och alla fyra skolorna som vi besökte tackade ja till att börja samarbeta med Vi-skogen!

Dagens starkaste intryck fick jag på den andra skolan vi besökte; Binyenja R.C. school. Den skolan hade någonting som kallades ”special needs unit”. Barn med ”special needs” hade ett eget klassrum och en egen lärare; Monica S. Wekulo. Två pojkar kunde inte sitta still och hade troligtvis någon slags hjärnskada. Man sa att de var "mental" - ett ord som i mina öron låter lite väl hårt, men det sades inte på ett elakt sätt, det var mer bara ett konstaterande. Det var även några elever som inte alls hade lika stora problem.

En liten blind pojke vid namn Ayub fick komma fram och känna på oss. Jag satte mig på huk så han skulle kunna känna på mitt hår. Han höll hårt i min ena hand samtidigt som han fingrade på min fläta med den andra.

Längst bort i klassrummet satt en äldre pojke och iaktog oss stilla. Monica förklarade att han var döv. Jag kände att jag ville presentera mig för honom och eftersom jag har läst lite teckenspråk på gymnasiet tänkte jag att det inte skulle vara så svårt. Runt om i klassrummet fanns alfabetet upphängt och jag insåg snabbt att det inte var samma tecken som det svenska teckenspråket. Samwel, som han hette, gick igenom det kenyanska teckenspråkets alfabet tillsammans med oss och jag kunde sedan bokstavera mitt namn. Samwel var nyfiken på var vi kom ifrån och han hade en trasig kartbok framför sig där vi kunde peka ut Sverige. Han tittade på kartan med stora ögon.

Ute på den kenyanska landsbygden har man det inte lätt om man är annorlunda på något sätt. Det är inte alla skolor som har en ”special needs unit” och även om det kändes lite konstigt att man grupperat ihop de barn som var tydligt förståndshandikappade med en blind och en döv pojke, så var det ändå otroligt värdefullt att de fick extra hjälp. Samwels föräldrar hade under många år bara låtit honom sitta hemma. De har antagligen trott att det inte finns någonting han kan duga till. För att kunna kommunicera över huvud taget är det ju otroligt viktigt att han lär sig teckenspråk, men också att han lär sig skriva och läsa! Jag tipsade läraren om att ordna ett litet anteckningsblock till Samuel som han alltid kan ha med sig och på det sättet kommunicera med människor omkring honom. När nu Vi-skogen börjar jobba i skolan ska man hjälpa och motivera även dessa barn, få dem att inse hur långt de kan nå, att de kan lära sig olika saker som de kan försörja sig på och att de har rättigheter – precis som alla andra barn!

Och som Juliet sa när vi satt i jeepen på väg därifrån: Det ska bli roligt att jobba i den här skolan. Samuels föräldrar kommer att bli förvånade och stolta över sin son!

/Ida

På Binyenya R.C. school finns en "special needs unit" där barn med speciella behov får extra hjälp. På bilden syns Ayub Simiyu (blind), Samwel Wekesa (döv), Ian Kachenja (slow learner) och deras lärare Monica S. Wekulo.

 

Små solpaneler av stor betydelse

Det var året 2010 som Cyriacus och Douina installerade en 13 x 7 cm stor solpanel i sitt hus. Lite större än ett kuvert har denna panel inneburit stora förändringar för familjen. Trots storleken är det tillräckligt för att generera nog med el för att ha sex lampor tända. Förr drev de sina lampor med en generator som slukade två liter bensin om dagen, sent på kvällarna hade de lyktor som brann på paraffin a la en halv liter. Numera är kvällarna stillsamma och barnen slipper få i sig den giftiga röken medan de sitter och pluggar i lugn och ro. Med en lampa utomhus kan de även hålla koll på sitt foder som annars ovälkomna djur gärna äter upp.


Rent ekonomiskt har de gynnats av att införskaffa solpanelen för 180 000 tanzanisk shilling. En liter bensin kostar mellan 2500-3000 och en liter paraffin kostar 2200 shilling. Räknat på lägsta kostnad så uppgår kostnaderna på 150 000 plus 33 000 vilket innebär att solpanelen tjänar in sig redan första månaden.

Douina tror att solpaneler är sällsynta ute på landsbygden för att tillgången är dålig och kunskapen bristande. Samt att priset på 180 000 (756 SEK) är avskräckande för många fattigare bönder.

/Maurits

Evelyne och Daudi planterar barnbarnens naturskog

Evelyne och Daudi är pensionerade sedan flera år. Paret odlar en bit jord i höglänta, nordvästra Tanzania och har hela tiden barnbarnen i åtanke. Klimatförändringarna har dock slagit till och regnet blivit opålitligt. Vattnet har blivit otillräckligt och paret har bevittnat hur träd skövlats för ved eller snabba pengar. Landskapet är inte längre vad det var, regnvattnet har börjat rinna ovanpå den torra och rotlösa jorden utan att infiltrera. I början av året är dessutom torka ett månadslångt faktum.

Trots klimatförändringar och förlängda torrperioder planterar Evelyne och Daudi trädplantor, men de är tvungna att arbetar hårt för deras överlevnad. Paret planterar en skog för barnbarnen att ärva. Daudi virkar bananfiber runt plantornas rötter och planterar alltsammans i jorden. Bananfibrer absorberar och lagrar vatten. Evelyne häller vatten i plastflaskor, sticker hål på deras korkar och riktar mot plantorna. Därefter tar hon bananfiberremsor och viker över flaskorna så att vattnet däri skyddas från solen. Parets viljestyrka ska bli en naturskog!

Foto: Maurits Otterloo



Foto: Maurits Otterloo



Foto: Maurits Otterloo



Komposttillverkning bland bananbladen

 I regionen Karagwe, Tanzania träffar vi kvinnogruppen Mafanikio. Gruppen bildades februari 2011 och med hjälp av Vi-skogen har de lyckats organisera sig. Via Vi-skogens lokala fältskola för jordbrukare har de lärt sig flera nya tekniker i hur de kan förbättra sina gårdar för att uppnå högre skörder. Dagen till ära ska de gemensamt göra en kompost på en av medlemmens bananfält. Detta för att lära ut till alla gruppens medlemmar hur man skapar en kompost. Efter detta kommer de bedriva en kampanj där de i mindre grupper går emellan varandras gårdar och gemensamt skapar komposter. Detta för att idag ersätta utgiften av att enbart köpa kodynga på marknaden som de idag gödslar sina bananer med.

Att bygga kompost är hårt arbete, först gräver man en grund grop som fylls rikligt med gräs. Därefter tillsätter man först rester av bananträd och kodynga. Detta täcks efteråt med först aska och därefter jord. Detta upprepas ett par gånger innan man har fått en redig hög. Därefter fuktar man jorden och täcker med torrt gräs som toppas av stora bananblad som ska skydda från solen.

Första steget är att tillsätta organiska rester, i detta fallet består det främst av sönderhackade bananstammar.

Därefter tillsätts kodynga som man har erhållit från en av medlemmarna.

Kodyngan följs av att man strör massa aska över de organiska resterna och kodyngan.

Därefter ska den nuvarande komposten täckas med tort gräs för att underlätta processen samt tillsätta ytterligare näring till komposten.

Vatten sprids för att fukta komposten vilket hjälper processen.

Efter detta upprepas handlingarna med matrester, kodynga, aska, tort gräs samt att man fuktar.

De pinnar som omgärdar komposten är till för att hålla den kompakt, när det närmar sig mot slutets binder man fast dessa med torra löv.

I komposten sticker man också in en redig pinne ut som kvinnorna kan använda för att kolla hur komposten går. Detta eftersom pinnen värms upp av energin som bildas när komposten "arbetar".

Jord tillsätts för att skynda på processen.

Till sist täcker man med bananlöv för att skydda från solen.

Att arbeta tillsammans underlättar och komposten står klar efter en dryg timmas slit.


/Maurits